Just nu känns det som om jag står i en startgrop och bara väntar på att få hoppa ur den och starta mitt liv. Jag vet att jag säkert låter lätt naiv när jag säger att jag vill flytta nu trots att jag har det så bra hemma och inte behöver ta ett lån. Men någonstans på vägen känner jag att jag måste få växa lite. Jag vill bo med en kompis innan jag och Marcus flyttar! Jag vill betala mina egna räkningar! Jag vill äta knäckebröd! Ena sidan av mig tror att det hela går för snabbt, men samtidigt kan jag inte gå och drömma mig 10 år frammåt, vem vet hur det blir då?? Hela bilden kanske rasar bara för att jag drömmer så mycket nu? Alla andra klarar det, varför skulle jag då inte göra det? Visst är det smart att spara pengar och bo hemma, men ibland frågar jag mig är det värt det? Hade detta inte varit aktuellt om jag inte hade haft Marcus?

Just nu vill jag bara leva <3