Tro mig, båda mina föräldrar är underbara men idag är inte rätt dag för det. Har bara lyssnat på min mammas pessimistiska klagomål heeeela dagen. Nu kanske ni tror att jag överdriver men nej jag kan LOVA er att det verkligen pågått konstant med 5-15 minuters intervaller. Min pappa har heller inte varit så oskyldig han heller eftersom han hållt på med sina oförståddbara förklaringar och jävla gnäll om varför maten inte är klar. Men för fan, laga mat själv!

Jag försöker verkligen alltid vara optimistisk och se saker fårn en bra sida men fan vad det är jobbigt ibland. Hur kan man vara glad när man hela tiden blir bestulen på energi, fan kan man aldrig vara tyst liksom...vad är det för fel att låta bli att uttra en tanke eller två. Alla behöver faktiskt inte höra allt hela tiden, jag FATTAR! I get it, bara för att jag tittar i böckerna betyder inte det att jag upptäckt vad som händer runtomkring.

En sådan här dag vill jag verkligen bara, ja vad gör man? Inte ens Marcus kan komma och hämta mig, då lär väl ingen annan göra det heller. Fan ibland är det bara inte kul. Hur ska jag kunna lösa andras konflikter och världsproblem när jag knappt kan lösa denna?? Vad kommer jag att bli för socionom...tänker inte låta någon ta min optismism ifrån mig men ibland är den bara så otroligt svår att behålla...visste nästan att det skulle bli en sådan här dag. För det första så är det helg, för det andra så händer det inget speciellt och för det tredje så är alla hemma, två väldigt stora faktorer som påverkar.

Blir så ledsen av att att jag själv blir så irriterad men vem blir inte det när någon klagar om precis allt, som tex att paketen i affären står med kanten utanför kylen, big deal! Och du frågar mig varför jag är så sur på dig? Ja jag undrar va? Vem orkar? Jag har ockås ett tålamod och bara för att inte jag går runt och skirker hela dagarna eller beter mi som ett barn eller klagar eller går runt och är allmänt pain in the ass så betyder inte det att jag inte påverkas, för det gör jag, sjukt mycket.

Hoppas ni inte läser detta, tror ni skulle gå i sönder. Det värsta är att jag kan inte säga till, för det skulle inte göra någon skillnad. Det skulle bara ses som trots eller något, otacksamhet kanske?? Jag måste bara få uttryck amig lite, för när detta är nerskrivet finns det i alla fall lite rum för optimism eller någon form av glädje....