Tanke 1:

Du är i affären i jakt efter en present till in kompis. Efter en lång övervägan har du bestämt dig och går fram till kassan för att betala. Pengarna dras och kassörskan börjar slå in ditt paket. Under tiden du står där och väntar på presenten du just köpt upptäcker du att den ena expitiden pratar med den andre om att det inte räcker. Nyfiken kollar du på vad som händer och upptäcker att pappersbiten hon precis rivit av, och ska slå in ditt paket med, räcker inte runt paketet. Istället för att ta ett nytt papper och spara det andra till något mindre river hon bara av en bit till och "fyller hålet" så att papprena ligger omlott varandra. Frågan är, hur reagerar du? Inte är det så snyggt men samtidigt är det ju bara lite papper. Skulle du säga till och be henne spara det andra men slå in ditt i ett som räcker? Eller skulle du strunta i det det, det är ju framsidan man ger paketet på?

Tanke 2:

För en kort tid sedan dog min mammas arbetskamrat, endast 24 år gammal i tjocktarmscancer. Hon fick sin diagnos när hon var i 20 årsåldern och var innan dess alltid en söt, glad och duktig tjej. Många av oss tänker säkert att sådant händer inte unga människor och lever ofta på i 150 km/h utan att tänka sig för. Jag menar inte att vi alla nu ska springa till doktorn och vara extra försiktigt, så pass att vi glömmer bort att leva. Det jag vill få fram är att vi kanske borde sakta ner lite och faktiskt uppskatta det vi har. Vi har så mycket omkring oss, som vi tar för givet, så som många säkert tog för givet att tjejen inte kunde ha cancer, för att hon var så ung. Vi ska vara förbereda på konsekvenserna men alltid blicka frammåt med hopp. Men uppskatta alltid de du har omkring dig, för vi ska inte räkna med att det är en självklarhet att de är just det.