Ja, ibland är det bra att se filmer på sig själv, som liten. Det får en ibland att skratta och ibland att gråta. Ibland händer blir man påmind om något bra, och ibland något man helst vill glömma. Hela tiden har jag och min syster trott att hon inte gillade mig när jag var liten, men genom videobanden upptäckte vi att det visst fanns ljuv syskonkärlek (tack och lov för det). De senaste dagarna har barndomsnostalgi fullkommligt svällt över som en våg och ännu mer blir det när man jobbar på dagis. Längtar tills min syster får barn, även om det kommer bli om sådär 100 år. Tror jag kommer bli den som kommer skämma ut hennes framtida barn mest, om nu inte så är jag två i all fall. För visst är barn söta? Till och med de fula är söta! För även om jag hade ett fyrkantigt huvud och pottfrilla, tycker jag att jag minsan var en charmig unge. Även om ingen annan gör det så kommer mamma alltid stå på min sida och säga att jag är och var den sötaste ungen som finns och detta trots att min syster såg ut som en docka! Här kommer en bild på mitt lilla jag!