Det känns fortfarnde konstigt och jag kan fortfarande inte riktigt veta. Igår kändes det först som att det är något vi övervinner,  men sen på kvällen kändes det som ödet redan valt. Jag hoppas så att min känsla sa fel till mig. Tänkte på pappa, som brukar ha rätt i känslan. Han verkade oberörd, precis som det ska gå bra, tror att han bestämt sig för att det ska det. Lovade mig själv att gå på samma känsla. Det kan visserligen slå fel och göra mig ledsen, men om ödet väljer otur, behöver jag inte känna att det hade kunde gått annorlunda om jag bara hade hoppats på det bästa. Hela livet blir så annorlunda om allt går fel, det känns som att det blir fel om ödet väljer otur. Det ska vara tur, för jag känner ingen annan väg, som om det står skrivet i stjärnorna att detta ska gå bra, jag behöver bara tro...