Jag vet att jag inte kommer vara den bästa i klassen eller den lilla tysta tjejen som var utfryst endast för att hon umgicks med "fel" personer. Jag kommer defenitivt inte vara den snyggaste eller den fulaset för den delen. Det spelar egentligen ingen roll vad man blir eller vem man är, reglerna är ändrade. 

Det bästa men gymnasiet var att alla var mogna, det var inga fjantiga kommentarer om "vem som köpte tröjan först" eller "varför umgås du så mycket med dem". Det fanns ingen "ledare" eller ett tjejgäng som fryste ut folk för att de helt enkelt inte "passade in", eller som i mitt fall, bara umgicks med fel personer och var alltid så jävla glad. Nej jag älskade gymnasiet! Hela min syn på människan verkligen ändrades, tänkt att alla kunde vara vän med alla. Klart att et finns undantag i gymnasiet också, tro inte att alla växer upp, de var bara inte lika viktiga längre. 

Jag ser verkligen fram emot universitetet, även om det skrämmer skiten ur mig på samma gång. Jag ska bli vuxen, hur ofta kan man säga det? Något som känns skönt är att jag nästan inte behöver känna mig så ensam. Även om jag inte känner personen så kan jag ändå kanske känna mig lite mindre spänd. Ja nu börjar det...låt det komma!