Ni anar inte så mycket jag saknar min pojkvän just nu, ändå har det bara gått ett par timmar sen jag klev ur bilen och satte mig på bussen. Hann inte ens komma innanför dörren innan jag kände att jag bara ville åka tillbaka. Ville inte hem alls denna gången. Det känns lite jobbigt, när man vet vilken underbar person som man måste åka ifrån. Jag bara längtar till den dagen då vi flyttar ihop, då vi kan kalla det för VÅRT hem och ingen annans. Jag bara VET att den dagen kommer vara alldeles underbar och kanske lite jobbig med, eftersom man lär bo i kartonger de första dagarna.