En klump i magen, fy fan vad det gör ont! Vad mer kan man säga? Varför denna högfärdighet och envishet som du hela tiden upprätthåller? Varför inte göra saker bättre när man har möjligheten till det? Istället blir det förtvivlande tårar och frustrerande tillbakahugg. När ska vägen röjas och blir klar att gå på? Den som ska leda mig fram till ett bättre jag. När ska en frågan sluta få dumma svar, som tyder på ens okunskap? Jag mår illa. Innerst inne vill jag nog bara sprängas i tusen bitar och sedan pussla ihop mig till ett lugn. Då kanske den där klumpen försvinner. Den som alltid skriker när det går snett, när du inte lyssnar på dess rop. Usch och py och blä för det! Vill jag nu bli stor? Vad är det för väg att gå? Ni bara skriker och gråter och skriker, det gör ont. Jag valde inte att bli länken som förenar, samtidigt som jag är länken som förstör. Den som hindrar er från enskilld lycka. Och vad var det jag gjorde...frågade en fråga.