Presenten
I mitt förra inlägg berättade jag om min tavla som jag skulle måla till min brors sambo Veronica. Tanken var att tavlan skulle spegla henne som person. Det låter kanske lätt men tro mig det var väldigt svårt. Först fick jag tänka på henne som person och hon var varken fyrkantig eller tråkig. Hon syns men är änmdå inte skrikrosa. Efter mycket och men letade jag och min syster inspiration från internet och fick syn på en vallmo. Trots detta var vi inte helt nöjda och fortsatte leta. Till slut valde vi att bara börja, för det är oftast där skon klämmer och mycket riktigt, efter att grundfärgen var klar bara slog det mig att vi skulle sätta två vallmoblommor i tavlan. En stor och en liten, båda härligt röda.
Mitt i förbättringsfasen...
Veronica är en person som syns, precis som en vallmo. Om du tittar ut över ett grönt fält, går det inte att missa den röda lilla blomma som vajar fint. Många underskattar vallmon, den vissnar snabbt och är väldigt skör; och trots detta växer den ändå på de mest utsatta och hårdaste platserna, har du tänkt på det?
Tro mig har mått dåligt över tavlan och varit nöjd, senast kvällen innnan veronica skulle få den var jag inte nöjd med den. Men när hon sedan öppnade tavlan, läste kortet som berättade anknytningen så kände jag mig ändå nöjd, på något sätt vändes min nackdel till en fördel och den biten jag störde mig på blev ganska bra. Det är ändå konstigt hur konst kan få en att må så bra och så dåligt på samma gång. Slutligen kan jag ändå känna mig stolt, för jag gav aldrig upp...