jag har lovat mig sjåälv två saker detta år, man skulle kunna säga att det är ett nyårslöfte men säger jag det och det inte går så bra så känns det som om jag skjutit mig själv i foten. Nyårslöften har ju en tendens att aldrig hålla, de är nog till för att brytas tror jag. Men i år har jag lovat mig själv att bli av med mina nackbesvär/ryggont/låsning eller vad det nu än kan vara. Jag vill ju inte ha kvar det så därför är det dumt att kalla det nyårslöfte även om löftet uppkom någonstans mellan 23.58-00.02 under nyårsnatten. 

 

Mitt andra löfte är att jag ska prova på pliates. Med tanke på att januari månad är den kanske mest ekonomiskt tajta månaden  även om jag måste erkänna att det oftast är självförvållat med lite hjälp av en mellandagsrea  så trodde jag inte att jag någonsin skulle komma till skott, eftersom jag säkert skulle ha glömt det efter januari. Men nu är det gjort, eller ja halva steget i alla fall. Har kollat upp en pilatesstudie och har mailat att jag vill boka en introlektion. Inte nog med det blir det workshop i lyrisk jazz nästa vecka och terminsstart för hiphop, en rivstart med andra ord. Nu ska det där lilla irriterande i halsen som jag tror är kusin med en förkylning gå hem igen så att jag kan prova något nytt. För även om kontorsjobb och rygg inte fungerar så bra ihop gör faktiskt inte vila och ryggont/nackont det heller. Bara att köra, keep warm and flexible!

 

“i’m a pilates person. it’s great. i had a hip problem. i had a chronic back, a pinched nerve and a hip problem and it’s completely solved all of it.  i love it.  it makes me feel like i’m taller.”

jennifer anniston

Det tog mig fyra dagar innan konceptet fota varje dag klockan 21.00 gick åt skogen. Sätter man inte alarm på telefonen och om man tapat lite av ens tidsuppattning för att man är ledig, ja då är det inte lätt att veta när klockan slagit 21.00. Dock gör det inget om man en dag glömmer ett foto, då får man ta det när man kommer ihåg det. 

 

Har verkligen haft två riktigt mysiga dagar. Idag fikade jag med söta Mimi som jag inte träffat på ett tag och igår var jag med fina Kicki på säljakt (ja alltså inte jakt som i att skjuta en säl utan att få se en säl) på Måkläppen. Dock var vädergudarna inte på vår sida och efter att ha konstaterat att vågorna varit sugna på att ta med oss ut på havet beslutade vi att låta sälarna få en lugn eftermiddag utan två nyfikna tjejer. Vi var dock nöjda trots allt för både äventyret, den långa promenaden och den varma chokladen som vi belönade oss med (promenad = kalerinedgång = choklad för att fylla på). 

 

Torsdagskvällen spenderades sedan med mamma, pappa och fina syster där vi tittade på gamla videofilmer från när vi var små, Konstaterade att jag var familjens pajas när jag var liten och alltid glad. Insåg att jag varit ganska tjurig det senaste året, inte alls lika glad som när jag var liten. Är det för att man blir mer allvarlig när man är vuxen? Är vuxenhet förknippat med mindre skratt? Nej, det vägrar jag nog att tro på. Dock fick det mig att inse att 1. livet är för kort för att inte skatta varje dag och 2. jag ska jobba mot att vara lika glad igen. Tror mycket av den där glädjen snoddes från mig någon gång på mellan/högstadiet. Era jävlar, känner jag när jag tänker på det. Den, min glädje, mitt glada och väldigt positiva jag, den ska ni fan inte få behålla säger jag bara. Kanske borde prata om det? Ut med det? Bli av med det, om jag nu kan. Fånga, förlåta och släppa. 

 

Inte för att 2013 inte gav glädje och positivitet men 2013 var nog ett ganska vuxet år, mycket vuxenpoäng på samma gång. Inte för att jag någonsin kommer att lära mig att dricka kaffe men tack och lov för att jag inte gillar kaffe. Så, 2014 = bra år = mycket skratt = lycka = glädje = positivitet = aldrig dricka kaffe (usch). ..

 

Och på tal om att fånga, förlåta och släppa. Lärde mig precis något värdefullt av Nelson Mandela som jag tycker är värt att dela med mig av.