Jag vet inte om det tolkar allt som ett dåligt omen eller om jag bara har otur men sedan min hemresa har det inte bådat gott för mig. Igår putsade jag fönsterna och redan har fåglarna bajsat på två av mina fönster, TACK SÅ MYCKET!!!! När jag sedan skulle sätta upp mina ljuslycktor som hänger i fönsterna gick den ena sönder OCH som grädde på moset så har min favoaffär där jag köpt mina ljusstakar på gått i konkurrs!

 

Fast nu när jag tänker efter så började nog min otur redan hemresedagen då jag glömde min NYA bikini på en tvättlina i Kroatien tillsammans med min handduk. 

 

Så nu sitter jag här med nedbajdase fönster, endast en ljuslykta och ett snöre till min bikini som fortfarande är på semester. Spännande.

 

Det har gått nästan exakt sex elva timmar sedan jag landade i Sverige efter att ha spenderat två veckor i mitt andra hem. Det känns ganska sjukt att jag igår tog mitt sista dopp i det blåturkosa vattnet och att jag idag har suttit i ett flygplan. Måste säga att det är tummen upp för det vackra sommarvädret som försegår i Sverige men trots det så känner jag mig deppig för att vi är hemma igen.

 

Det känns nästan som om jag har drömt alltihopa, bara bilderna och videona som bekräftar att man har varit där (och eventuellt även den jobbiga känslan av att jag fortfarande sitter i flygplanet och har en lätt åksjuk känsla). Kom hem och grät i floder för att vi kommit hem och så fort jag börjar tänka på Kroatien så känns det tungt. Det känns ganska sjukt men för mig betyder den lilla ön, med den emellanåt väldigt sömniga fiskarbyn, som hemma för mig. Jag älskar verkligen stället. Denna gång måste jag ha fallit pladask för det, varit så jävla kär för det känns precis som det har känts alla de gånger då jag åkt hem från Marcus eller tvärtom när vi hade långtidstans, då man var kär och förkrossad för att man var tvungen att åka hem.

 

Jag ville verkligen inte hem från semestern denna gången. Jag tror att en av anledningarna till varför jag trivs så bra och varför jag denna gång nästan haft ångest över att åka hem (ja, jag har fällt en tår eller två under vistelsen) är för att jag har haft majoriteten av min familj med mig. De flesta av dem har samma och ändå sin egen unika kärlek till ön, vi har liksom alla delat den. En annan viktig och speciell faktor är att Marcus har varit med denna gången. Han är min stora kärlek och det har varit underbart att ha med honom på resan. Eftersom även Marcus följt med har jag inte haft någon hemlängtan alls. Därför känns det så jäkla jobbigt att vara hemma igen. Tror jag måste lära mig att tycka om Sverige på nytt, bli kär igen fast i hemmaplan. 

 

Hela min resa kan beskrivas med ett enkelt ord: KÄRLEK! Kärlek till ön, kärlek till Marcus, kärlek till att bada, kärlek, kärlek, kärlek. Vi var ju även på bröllop så om det är något som har florerat så är det kärlek. Under resan har Marcus och min systers sambo verkligen "funnit" varandra. De har nattbadat, klämt varandra på på rumpan, pussat kind och delat minst ett 20-tal ölstunder tillsammans. Det har varit väldigt mycket bromance om man säger så. 

 

Andra minnen by word: 

 

Daniels jogg i kostym bredvid två irlänader i speedos som han ville nattbada med.

Ballögd katt, sötaste ever!

Marcus kommentar om hur fin Daniels rumpa är (har det på film!).

Nattbad minst 4-5 gånger.

Marcus ihållande lock från flyget, höll i fyra dagar.

Kevins brutala väckning med krytor och kastruller.

Topplessolning (debut på cirka 10 min).

Nipslip vid simhopp i havet, självklart finns det hela på bild.

Ians otur, tån, foten, skjortan, poker.

Supermariokören på stranden.

Pantanamera --> Bantamera.

Cosmopolitans och cuba libre.

Uno, hjärter, plump och bluffpoker.

Pizza med cevapi.

Jere och LInas fina bröllop.

Kung fu panda.

"Luke I'm your father"

Glass (dock mindre än vanligt).

Spökpranks, en vandrande spegel och en tv som sätter igång sig själv. 

 

Ni anar inte hur jag krigat för min glasskupp